Utrymme att växa

Jag har väl alltid varit något av en perfektionist. I synnerhet har jag velat hålla mitt hem i utomordentlig ordning och i puts blank skick. Man sparar både tid och nerver då var sak är på sin plats och man inte behöver leta efter nånting. Det är på något sätt lugnande och rogivande då ytorna skiner och det är ordning omkring en.

Efter att vårt första barn kommit till världen fortsatte jag samma linje. Jag putsade omedelbart bort den minsta fläck, torkade desperat bort kritfärg från köksskåpen och var noga med att pojken fick måla med vattenfärger endast i kaklade utrymmen. Vardagsrummets glasbord torkade jag med fönsterputs ett par ganger om dagen. En stor del av den tiden pojken sov sina dagstupplurer gick jag omkring med städmedel i ena handen, trasan i den andra.

Så föddes vår andra pojke. Jag gav upp. Kampen mot fläckar och spår av det vardagliga livet blev för mycket för mig. Hellre tillbringar jag tid med barnen än med att städa. Glasbordet har vi bytt ut mot ett gammalt träbord, med spår av liv från över tvåhundra år tillbaka. En skråma eller två till är inte hela världen. Nu finns det utrymme att växa i vårt hem, också för mamma.